I've known before.
Jag vill bara slita ut mitt hjärta från kroppen. Slänga det på marken. Hoppa på det. Så det inte känns mer.
Idag har jag klänning för första gången på evigheter.
Fredag. Skola hela dagen, endast gästföreläsningar. Jag råkade dock stänga av alarmet istället för att snooza så jag kommer en timme sent. För att jag är lat mest.
Jag håller på att lära mig att åka longboard. Det går hur bra som helst. Vågar åka fort, kickar fart bra, kan svänga bra, blir inte rädd när det börjar vobbla. Heidi drar mig och Baltic så det går superfort. Men. Jag kan inte bromsa. Det är rena rama självmordet. Kan bromsa lätt i låg fart, men det är ju inte då man måste bromsa. Att ställa sig på ett ben (vänsterbenet) på en snabbt rullande bräda och försiktigt föra ner höger fot, med tårna lite uppåt, och trycka ner den i marken så att man stannar, det är RENA RAMA SJÄLVMORDET!
Men jag skall lära mig!
Tur jag har full mundering; knä- och armbågsskydd, handskar samt hjälm.
Dansa trots att hjärtat brister. Om ett år eller två är det aldrig över.
Vaknade med sprängande huvudvärk. Rätt vanligt. Klev upp. Börjar skrubba köket med svinto. Och dricker kaffe.
När blir allt bra igen?
När?
Två veckor efteråt skall det vara bra. Det är det absolut inte. Läkare gör misstag, om och om igen. Så imorgon blir det dropp och lite nedsövning. Skoj.
Du måste flytta på dig.
Att uppleva nya känslor. Att känna som man aldrig känt förut. Men bara negativa känslor.
Upplever en ny sorts tomhet. Det är så tomt. Denna tomhet vill jag aldrig vara med om igen. Tomt på känslor men samtidigt så mycket att det rinner över.
